uppgift 1 v.10

Nana, Mariams mamma, är själv så utlämnad. Hon har aldrig haft stöd från sina föräldrar eller pappan till hennes barn. Jalil gjorde henne gravid när hon arbetade som hushållerska för honom. Eftersom att Nana blivit behandlad så illa och blivit utstött känns det nästan som att hon inte har förmågan att älska sin dotter utan kallar henne harami, oäkting. Mariams pappa är en mycket välbergad man, äger bilar och en biograf och har ett bra liv. Honom träffar hon varje torsdag, när hon inser vilket svin pappan egentligen är, efter att hon fått sova ute som en hund, återvänder hon hem till sin mamma, det är chauffören som kör henne hem under protester från Mariam. De hittar Nana hängd i ett träd. Hon har tagit sitt liv för att hon är så olycklig över massa saker, bl.a att Mariam träffar sin pappa och hellre vill vara med honom. Det är även då man inser att mamman nog älskar sin dotter väldigt högt men har p.g.a sitt jobbiga liv inte kunnat visa det. Efter Nanas död flyttar Mariam in hos Jalil, efter en kort stund blir hon bortgift men en äldre man. Hon och Rashid flyttar till Kabul. Rashid börjar nu kräva att Mariam ska bete sig som en hustru. Mariam blir gravid och Rashid är lycklig, efter en tid får hon missfall. Efter missfallet blir Rashid olycklig och sitter bara på sitt rum och röker. Mariam får 6 missfall till, Rashid behandlar henne som smuts. Han misshandlar henne och är otrevlig, han klagar på hennes mat. Allt hon gör är fel, han tvingar henne att äta grus för att hon ska veta hur hennes mat smakar.

Citat 1: Lär dig det här nu min dotter, och lär dig det ordentligt: precis som en kompassnål alltid pekar mot norr, finner en mans anklagande finger alltid en kvinna. Alltid.
Kommentar: Jag tycker att det är ett hemskt citat, sorgligt nog är det ju sant i vissar kulturer och länder. Ingen människa ska behöva leva under förtryck!

Citat 2: Hon minndes något som Nana hade sagt en gång, att varje snöflinga var en suck från en olycklig kvinna någonstans i världen, och att alla de där små suckarna svävade upp till himlen och bildade moln. Sedan bröts de sönder i små, små bitar och föll ljudlöst ner över människorna. "Det är för att vi ska bli påminda om hur kvinnor som vi lider", hade hon sagt. "Hur tyst vi uthärdar allt som drabbar oss"
Kommentar: Det är fint sagt, fast ändå så mår man otroligt dåligt av att tänka på hur mycket dom faktiskt lider. Man glömmer hur många kvinnor i världen fortfarande har det och att läsa den här boken får en att tänka efter, det finns faktiskt värre saker i världen än att bryta en nagel... även fast det inte känns så för tillfället.

/Rosanna Cirillo