Året är 1989 och man firar på gatorna sovjets uttåg ur landet. Mammy och andra kvinnor håller upp bilder på söner och män som stupat i kriget. Tariqs farbror dör i hjärtattack och pappan blir också dålig. Tre år senare, 1992, reser sig äntligen Mammy ur sängen som en ny människa, Najibollahs har kapitulerat och hennes söner har inte dött förgäves. Hon anser att Laila har blivit en ung kvinna nu och borde gifta sig med Tariq, men han ska lämna landet och åka till Iran. Nästan alla grannar flyr kriget. 17 dagar efter att Tariq rest går Mammy äntligen med på att lämna Kabul, de skulle först till Pakistan där Tariq och hans föräldrar är. När dom har packat klar och ska resa slår en raket ner i marken bakom dom, Mammy och Babi dör men Laila överlever. Det är Rashid som hittar henne bland alla ruiner och tar henne till sjukhuset, där kommer Mariam med i bilden igen. Hon tar hand och Laila och väl på sjukhuset får hon veta att Tariq också är död. Efter ett tag på sjukhuset får hon följa med hem till Rashid och Mariam, han anser att det inte ser bra ut att ha en ogift kvinna i huset och bestämmer sig för att ta henne som fru. Laila är 14 år, Rashid är nu 60 år. Hon accepterar giftermålet. Där anser jag att hon gjorde helt rätt, vad för annat val har hon? 14 år, gravid och utan föräldrar. Hon kommer att bli våldtagen och mördad om hon ger sig ut på gatorna själv.

”Du må vara palatsets malika och jag en debati, men jag tar inte order av dig. Du kan beklaga dig för honom och han kan skära halsen av mig, jag gör det ändå inte. Hör du det? Jag tänker inte vara din piga.”

Dessa rader berör mig för att man verkligen känner Mariams förtvivlan, hon har ägnat arton år åt att vara piga åt Rashid. Nu är hon helt värdelös enligt honom och blir utbytt mot något bättre. Hon har inte kunnat ge honom något barn vilket är en stor sorg för Mariam, hela hennes liv är passerat och vid endast trettiotre års ålder är hon förbrukad. Det känns så hopplöst att det ska vara så.

/Rosanna